Uppdaterade AT-uppgifter
Uppdaterade AT-uppgifter
Denna tjänst är avsedd för läkarstudenter och läkare

Ännu en läkarstudent som tycker sig ha något att berätta! Inte ett dugg orginellt men kanske läsvärt ändå? Bloggar vanligtvis på adressen http://yetanotherkandidat.blogg.se

Alla bloggar
Ännu en kandidat
<oktober>
2526272829301
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
303112345

Bloggar

Ännu en kandidat

PRAO på andra sidan
24:e juni
Views: 5391
Pappa mår inte bra. Han ligger på en sjukhusbrits med skrynklat papper. Han håller humöret uppe, visserligen. Men ont gör det. Jag och pappa befinner oss i ett bås med kala plywoodväggar och ett 70-talsdraperi. Den lysrörsbelysta miljön är mig bekant men ändå helt främmande. Det är en lustig känsla. Ansikten är bekanta. Jag säger hej, folk vinkar leende.

Jag känner mig naken. Jag kan inte längre gömma mig bakom stetoskop eller gröna kläder. Det är bara pappa, jag och min oro. Det är annorlunda här, på den andra sidan. Av de glada tillropen och skämten inne på personalexpen hörs ingenting. Vi är lågprioriterade. Egentligen vet jag att det i grund och botten är någonting bra, pappa kommer att bli frisk. Men ändå, kommer de inte snart? Var håller de hus? Vad är det som kan vara så mycket viktigare än min pappa?

I båset bredvid ligger en annan sjuk dam. Intill henne finns hennes man som oroligt vankar av och an. Då och då går han fram till sköterskan på andra sidan inskrivningsdisken och frågar samma frågor som har ställts så många gånger förut. När kommer doktorn? Vi har väntat länge nu... Jaha, 4 personer före - kan du säga på ett ungefär hur lång tid det kommer att ta?

Jag, som brukar befinna mig där på andra sidan av inskrivningsdisken lyssnar på svaren. Sjuksköterskan ger samma svar som jag själv gett så många gånger. Ingen vet och ingen kan veta. Det är många i kö nu.

Mannen går tålmodigt tillbaka till sin fru. Jag och pappa sitter kvar i båset. Jag känner mig med ens väldigt kluven. Den direkta impulsen skulle vara att gå fram själv också. Flera anledningar stoppar mig. Jag vet ju att det inte är av illvilja patienterna får vänta. Jag vet att pappa kommer att bli bra. Jag vet att jag borde veta bättre. Där på akuten får jag in på bara skinnet känna att det är en stor skillnad på att vara doktor och att vara patient eller anhörig. Trots lite medicinkunskaper, trots att jag känner mig trygg i sjukhusmiljön, trots vetskapen om att pappa är i goda händer : PAPPA HAR ONT! Jag sitter bredvid honom och känner den där olustiga ångestkänslan. Hela tiden. Läkarutbildning till trots, för nu är jag "bara" anhörig.

Tiden på akuten går mycket långsammare på den andra sidan.
När kommer den där doktorn, egentligen?
2008-09-27 16:00
Ja, det är lärorikt att få vara anhörig, om än obekvämt. Även om det, som för mig, bara gällde en kapad sena till extensor pollicis brevis hos sambon.
För att skriva kommentarer måste du bli medlem

copyright © 2017 underlakare.se